torsdag 28 november 2013

Lea kom till världen...

Åsa Lea Mirabelle Carlsson

Under hela min graviditet så har jag mått toppen! 
Lyckats hålla mig skadefri i över ett år nu. Psyket har pallat med och allt kändes riktigt bra!
I vecka 33 bestämde sig Lea att hon inte gillande min UVI (urinvägsinfektion), så hon ville ut.
Blev stoppad med bricanyl, dropp och strikt sängläge.
11 dagar av pina!!
Tänk dig själv, ADHD... 
ligga still
=
SJUKT SVÅRT!
Vi trodde de lilla livet skulle ut, men nej! Hon bestämde sig för att stanna och ge mamma ett rent helvete :)

Den 19 November kl 04.00 på pricken nästan, då knäpper de till i mig...
Fatta först inget, tänkte fan där sprack min pisseblåsa! Tänkte på vad jag fått berättat för mig om hur de kan kännas när vattnet går, precis i de ögonblicket börjar de rinna! Fort som fan ner på toa och kollar, jo då, fostervatten på mina ben.
Går upp till  mannen, är överlycklig att de äntligen satts igång. Var dock rädd att de en än gång skulle stanna av.
Ringer förlossningen. "Jamen ta du det lungt Therese, drick kaffe och stressa inte."
Yeay, morgon kaffe! Nice!
Kl 04.45 står vi och tankar, då kommer den riktiga första värken. DAMN! Likna inget jag känt innan så då blev jag ännu gladare för jag visste att de verkligen va igång!
Chrille frågar om de är brottom?
Nä då, ta du de lugnt än sålänge.
När vi kommer ut till Hörby så är de väl 8 minuter mellan värkarna.
"Nu får du gärna gasa lite, när vi kör på bra vägar"
När där är 6 min mellan värkarna säger jag till Chrille att ringa ambulans, då var vi redan i Tollarp. Så jag håller ut, fattar ingenting. Tiden går fort när man har roligt... eller ont tydligen.
Mår fortfarande kanon bra, sitter och garvar lite då och då för att jag var chockad hur ont de gjorde. Bättre att skratta än att gråta.

Väl inne på förlossningen så ska man ju pissa i en mugg. Trodde jag skulle föda Lea i toan då, jävlar i hoppet vad de kändes skumt!
Kommer ut och ska bli undersökt.
2 cm öppen kl 06.30...
" åh Therese, detta kommer nog ta tid. Men fortsätt andas igenom värkarna, du är jätte duktig"
Klart jag kan andas, prova andas så när du har ångest... då funkar det jack shit, men under en förlossning är det guld värt att veta hur man ska göra.
Dom skratta lite åt detta, eller ja de gjorde vi alla.

Tiden går, vid 7 snåret isch så börjar allt bli värre! De börjar göra så ont att jag t.o.m gråter. AJ!
Provar att gå och duscha för att hålla ut längre utan lustgas. Skönt att duscha, men kunde inte riktigt kontrollera smärtan då.
Blev torkad och hjälpt med skjortan av Chrille.
Klockan går... 
Vi frågar om dom inte ska sätta in antibiotikan snart, då jag har GBS som kan smitta Lea på vägen ut.
"Där är gott om tid, 2 timmar innan bara."
Nu är klockan nog 8-8.15 isch... (tror jag)
Nu kopplas lustgasen in på låg dos.
Lustgas suger förresten! Hjälpte inte ett piss just då. Kunde lika bra varit utan faktiskt.
Nu drar helvetet igång typ!
Jag skriker lite som en galning! Håller än en gång på att tappa kontrollen för jag fick inte vila mellan värkarna. Tänkte att om de ska hålla på såhär så kommer jag inte orka med denna "långa" förlossning.
Dom kollar hur mycket öppen jag är,
7-8 cm...
Droppet sätts in, jag fortsätter andas.
Chrille frågar om jag hatar han än?
Nä Älskling, jag älskar dig, får han till svar.

Kl närmar sig nu 9... 
Jag skriker till BM att de trycker på som fan!!!
"Då får vi känna, OJ, nu förbereder vi för förlossning."
FÅR JAG KRYSTA??
"Ja, gör de"
TACK SKA DU HA!!!!
kl är nu 09.00
Krystvärkarna börjar...
Nu har jag kontroll igen! Känner hela kroppen arbeta för att hjälpa Lea ut!
Eftersom man inte ska krysta när man inte är öppen helt så kniper jag med rumpan, vilket jag inte behöver längre...
"Svanka Therese"
Just de! Kontroll igen...

Kommer på mig själv när jag ligger där på sidan att jag använder den ena sköterskan som stöd för andra benet att trycka på.
Jag ber om ursäkt för detta mitt i allt (klart jag tänker på andra, UNDER MIN FÖRLOSSNING DÄR JAG INTE ALLLLS HAR ONT *host host*)
"Tänk inte på de Therese, jag är van, så jag håller emot och du trycker, kämpa på"

Klockan 09.18 då tittar mitt och Chrilles älskade barn ut!
Hon skriker de första hon gör.
Med tanke på att man är lite groggy så reflekterar jag inte jätte mycket måste jag erkänna.
"Älskling hörde du fråga Chrille"
och där skriker Lea igen...
Ja älskling jag hör.

Lea läggs på mitt bröst, allt försvinner, smärta, tid och rum!
De är bara vi 3 där, vår familj!

Efter ett tag kommer jag på att den där JÄVLA navelsträngen ligger och trycker på rätt så mört ställe...
När ska vi ta bort den tänker jag då....
I vilket fall, den kommer ut.
Jag måste se den!
Ett räligt köttstycke först,
rätt liten plats hon har levt på asså!
Sen ser man livets träd när hon vänt ut o in på den.
T.o.m Chrille säger "fan vad häftigt".

"Therese du är som gjord för att föda barn, man kan inte se att du gjort de"
PEEEW!
Jag trodde jag skulle gå helt i trasigt!
men nej då! Inget alls! 
Flexibel eller nått!
Chrille tackar mig även för att jag filat ner mina naglar, då jag höll i hans hand under hela förlossningen typ. Annars hade han nog varit ett köttstycke vill jag lova!

Nu är de mys på g! Massa mys!
2 timmar senare isch så vill jag ut o röka.
Reser mig upp, vill gå ner själv, men det fick jag inte så Chrille kör mig i rullstol.
Jag mår oförskämt bra!!!!!
Lite ont, men inget som är värt att bry sig på.

Det tråkiga var att antibiotikan inte tog. Så vi fick stanna på BB i 2 dagar. Men de var de värt!
Dels för att ha koll på Lea och jag kunde känna mig trygg ifall jag skulle dimpa eller något.
Dom är underbara i Kristianstad!
Tack ska ni ha!

Detta är då min historia. Vet inte om man skriver såhär, men det skiter jag i!

Lea Carlsson
09.18
49 cm lång
3075 g
Så, nu är den på "papper". Jag är sjjukt nöjd med min förlossning! Fick känna på allt jag ville och hade kontroll i princip hela tiden!
Tack älskling för att du var en klippa under hela tiden! Älskar dig!





  



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar